Svensk dokumentärfilm framgångsrik men blöder ekonomiskt

Videocracy, Drottningen och jag, H:r Landshövding, Maggie vaknar på balkongen… Svensk dokumentärfilm har de senaste åren fått stor uppmärksamhet, internationella framgångar och flera har nått en för dokumentärfilmer stor publik på svenska biografer. Men är detta hela bilden?

Karolina Lidin, dokumentärfilmskonsulent på Nordisk Film & TV Fond och tidigare direktör för Filmkontakt Nord, har på Svenska Filminstitutets uppdrag granskat finansiering och publikutfall för samtliga 31 svenska långfilmsdokumentärer som gick upp på svensk bio under åren 2003-2007, samt hur den fortsatta utvecklingen mer generellt sett ut fram till idag. Hennes rapport presenteras på ett stort dokumentärfilmsseminarium idag i Stockholm och finns att ladda ner på www.sfi.se.

Några av Lidins slutsatser:
1) Dokumentärfilmen som genre är kraftigt underfinansierad, vilket bland annat leder till att få mäktar med att göra film kontinuerligt. De 31 undersökta dokumentärerna producerades av 29 olika bolag. Bara en regissör stod bakom mer än en film under de fem år undersökningen omfattar.

2) Insatserna från de viktigaste svenska finansiärerna av dokumentärfilm, Svenska Filminstitutet och SVT, har flera problem.
Filminstitutets pott för dokumentärfilm är för liten, vilket leder till att dyrare produktioner är beroende av långfilmskonsulenternas intresse för projekten, där de konkurrerar med övriga spelfilmer.
Lidin menar också att samproduktionsvillkoren med SVT gör producentens ekonomiska risktagande orimligt stort, och intäktsfördelningen är skev. Lidin rekommenderar en modell där producenten får tillbaka sin insats först.

3) Allt för många dokumentärfilmer går upp på bio. Av de undersökta filmerna var till exempel Hästmannen en stor framgång på bio, men ser man till samtliga dokumentärer är resultatet svagare. Lidin menar att dokumentärerna skulle gynnas av ett större mått av nytänkande när det gäller distributionsstrategier – t ex simultan distribution i flera fönster, andra typer av visningar och ett mer selektivt urval av vilka filmer som får reguljär biopremiär.

4) Det börjar dock se lite ljusare ut. De två senaste åren märks en utveckling mot fler stabila produktionsbolag med flera produktioner igång. Några filmer har också haft mer flexibla lösningar för sin distribution.

Cissi Elwin Frenkel, VD Svenska Filminstitutet:
– Man pratar om “den fattiga dokumentärfilmaren” och vår utredning visar att det dessvärre inte är någon myt eller romantisk bild. Idealismen bland dokumentärfilmarna är orsaken till att vi fått ta del av så många fantastiska filmer. Men det går inte att bygga en professionell bransch med anständiga arbetsvillkor på detta.
– Vi ser här exakt samma mönster som vi sett inom spelfilmen: få producerar mycket, svaga producenter, svag förhandlingsposition. Där valde vi att koncentrera våra stöd för att få bukt med detta och vi kan se hur den satsningen på högre budgetar gett resultat. Därför drar vi slutsatsen att motsvarande tillskott inom dokumentären skulle göra enorm skillnad.
– Svensk film är underfinansierad och vi har definierat att 100 miljoner till behövs. 15 av dessa bör gå till dokumentärfilmen, vilket skulle innebära att vi dubblerar den pott som idag finns avsatt till dokumentärfilm i Filmavtalet.

Vid seminariet presenterades också nya riktlinjer för Filminstitutets lanseringsstöd, vilka innebär just att innovativa lanseringar och strategier som omfattar samtliga visningsfönster tydligare uppmuntras.

Läs hela rapporten samt de nya riktlinjerna på www.sfi.se.

För mer information, kontakta Charlotta Denward, chef för avdelningen för produktionsstöd (08-665 11 85).